Ewa Westermark, gehl

Få den konkreta förändringen på papper

Ewa Westermark är ett välkänt namn när det kommer till stads- och gatuförädling. Tillsammans med teamet på Gehl har Westermarks arbete resulterat i förändrade beteendemönster, nya kvalitéer och systemförändringar för städer runt om i världen. Vi ringde upp Ewa för ett samtal som kom att handla om Broadway och NYC Plaza Program, men även om lärdomar från prototypfestivalenMaker Street i San Francisco, en inbjudan att stanna i Bern, hur man jobbar med gatan och policy på samma gång och stora möjligheter i mindre kommuner. Vi pratade även om hur Gehl jobbar med designprocessen, och vilka medskick hon ville göra till kommuner som vill testa sin långsiktiga strategi direkt på gatan. 

tips:  
  1. Lägg ner tid på att hitta de lågt hängande frukterna. Hur kan vi agera snabbt och få stor effekt och en positiv start? Att agera snabbt med små medel kan fungera som en katalysator och skapa en vilja hos folk att ha mer – man förstår att positiv förändring är möjlig. Det finns så mycket lågt hängande frukter att det är helt otroligt! 
  2. Planera med dimensionen tid. Det är en otroligt outnyttjad resurs. Vad gör man innan, vad gör man nu, vad gör man sen? Tidsaxeln ska vara lika självklar som planen.  
  3. Se till att mäta effekten av det du gör, annars fallerar hela den lärande processen! Då riskerar man att göra någonting helt fantastiskt utan att ens förstå hur det gick till eller vad effekten var.  

Vad är det som fascinerar dig med gatan som en del av staden?  

Gator, generellt, är en väldigt outnyttjad yta. Ungefär 80% av allt som kallas öppna ytor, eller open space, i en stad består av vägar och gator. Tänk om vi kunde bredda perspektivet och se gatan som ett stadsrum eller en resurs i bredare bemärkelse; då skulle man kunna göra så enormt mycket! Men oftast har gator ungefär samma roll överallt i staden; transport från A till B. Där har vi ju en möjlighet att skapa system där gator har olika roll; någon kan vara jättegrön, någon kan vara en vistelsegata och någon kanske har en tydligare roll i mobilitetssystemet. Det är också en sak som fascinerar mig med gatorna; det är så skönt att de är ett faktiskt fysiskt system. System-tänkande kan lätt bli så abstrakt när man försöker få syn på hur allt har ett komplext samband, men ett gatusystem förstår man ganska lätt. Förändrar man en gata så förändras systemet. Det gör att gatan har en otroligt stor potential, särskilt som plats för innovation. Gatan har också en enorm synlighet i vår stad och därför också stor effekt på folks vardagsliv; inte bara för de som bor där utan för alla som använder den. 

Vad är designens roll på Gehl?  

Det viktiga för oss är värdet som metoden skapar, inte exakt hur vi benämner processerna vi jobbar med. Det är viktigt för oss att delmomenten hänger ihop med kontexten och att metodiken tydligt fångar människors behov och platsens förutsättningar. Jag tycker att vi som arkitekter bör låna processer från andra yrkesområden, från såväl designen som stadsutvecklingsprocesser. Vi har haft jättestor nytta av det! Ett specifikt verktyg vi har lånat från produktdesign är Measure, Test, Refine eller mäta, testa, förvalta/förädla. Det viktiga är vilken process vi använder för att få till en lärandeprocess, det är nämligen där det oftast fallerar. I vissa projekt ser vi att man haft goda intentioner och en stark vilja att förändra en stadsmiljö så att folk ska trivas, men saknar en struktur och strategi. I de exemplen kommer man till Test. Har man tur så har man haft Measure innan. Framför allt är det alldeles för vanligt att man missar Refine för att plocka upp lärdomarna och sen kunna skala upp.  

Oavsett vilken process man använder så har vi på Gehl alltid strävat efter att ha människan i centrum. Människor som vistas på en plats är inte bara en typ av person eller behovsägare, människor är komplexa. Med den insikten så tvingar vi oss att tänka holistiskt och kan på så sätt få in fler perspektiv i designprocessen. En teknik som vi ofta använder oss av är att arbeta med referensbilder för att tydligare kunna konkretisera och förstå vad människor tänker, upplever eller drömmer om. Vi har en övning som vi kallar posts-cards from the future där vi tar med oss en stor mängd referensfoton tagna i ögonhöjd som man kan inspireras av för att beskriva vad för slags atmosfär eller identitet man vill skapa utifrån sig själv eller utifrån en annan persona. Det fungerar ofta väldigt bra. Det har tillexempel varit väldigt roligt när vi har haft politiker som ska sätta sig i en grupp och försöka inta barnens perspektiv. Då måste man lägga undan sin position och testa andras perspektiv. Nu har vi utvecklat en betaversion av en ny app som heter ”Gehl – Eye Level City” där man kan fotografera platser och enkelt beskriva hur man upplever dem. Vi använder sedan bilderna och beskrivningarna för att få en mer kvalitativ dialog om vår stad utifrån personliga upplevelser. Att låna metoder från varandra och försöka hitta nya perspektiv gör att man kan ställa nya komplexa frågor. Hur kan man få en stadsmiljö att på ett naturligt sätt få folk att äta hälsosammare? Den frågan går inte att besvara om vi alla jobbar i silos, så man måste gå på tvärs! 

Vilka möjligheter ser du med att jobba tillsammans med mindre kommuner?  

Jag har jobbat i, och samlat exempel från mindre städer under många år. Jag har bland annat jobbat med Hamars kommun i Norge – en kommun med omkring 30 000 invånare. Jag har följt dem sedan 2012 då vi tog fram den första stadsrums- och stadslivsplanen. Den fokuserar på hur stadscentrum ska utvecklas för att folk ska gå, cykla och vistas mer i staden. Hamar kommun har använt planen och gjort stora förändringar sedan dess och har satsat hårt på alla sina offentliga rum, bland annat med fokus på lek och fysisk aktivitet. Resultatet är tydligt i våra mätningar. Vi kan se att helt nya användargrupper än de som var där under den första analysen nu använder centrum. Det är rätt ovanligt att man som konsult får komma tillbaka och mäta effekten av det som man har rekommenderat, något som ofta är en resursfråga. När jag kom dit 2019 hade de redan glömt bort hur det var och såg ut 2012, så när jag visade före- och efterbilder blev folk chockade! Det var ju fantastiskt att se att det är en helt annan stad idag – inte bara visuellt utan vi kunde mäta den faktiska förändringen i siffror. Det var omkring 250 % fler barn som var i centrum jämfört med innan. Det var lite fler som gick, men primärt var det väldigt många fler som stannade längre och vistades där. Att få den konkreta förändringen på papper hjälper kommunen och hjälper politiken. Det är genom att mäta före och efter som man kan säga – ”Vi har investerat och det har fått effekt”. 

I många av era projekt är stadsliv och att dröja sig kvar på en plats centralt. Ibland möter vi idén om att stadsliv ska handla om caféer, gelato och andra aktiviteter som främst har med konsumtion och köpkraft att göra. Vad är det som gör att folk vill stanna kvar på en plats? Finns det nån skillnad i relation till stadens storlek?  

Det finns en missuppfattning om att stadsliv handlar om antal människor, att det ska vara så många fotgängare som möjligt, eller så mycket folk som möjligt på en plats. Men det handlar i högre grad, om hur lång tid man spenderar på en plats. Vi kan ta ett exempel från Danmark. Vid Ørestad, där man kan byta tåg till Metro vid shopping centret Fields, passerar det omkring 8000 fotgängare per dag. Platsen upplevs dock som folktom. Strædet, en sidogata till Strøget, har exakt samma antal fotgängare som Ørestad, men upplevs som en väldigt levande plats. Hur kommer det sig? Om vi analyserar siffrorna utifrån vistelseaktiviteter, alltså aktiviteter som inte är att röra sig igenom en plats från en punkt till en annan, utan aktiviteter såsom att sitta, stå, samtala och leka, så finns det omkring 280 vistelseaktiviteter längs Strædet. Ørestad däremot har bara omkring 19 vistelseaktiviteter. Folk stannar helt enkelt längre på Strædet, det är grejen. 

Var är det då som gör att folk vill stanna på en plats?  

Det är så himla grundläggande egentligen. Vi på Gehl har 12 kvalitetskriterier för hur man skapar en bra plats som vi har delat in i tre segment; Protection, Comfort och Enjoyment. Det första och viktigaste är att det är tryggt, säkert och att det finns grundläggande skydd för väder och vind. Efter det kommer Comfort – att man kan gå, att det är en ljudnivå man kan prata i, att man kan se någonting, att det finns plats att sitta och att det finns varierade möjlighet att göra olika saker. De sista kriterierna handlar om Enjoyment – att skalan är behaglig, att man kan uppleva positiva sinnliga upplevelser, att mikroklimatet är bra, att det är vackert och att det finns en historia och en identitet på platsen. Tyvärr kan det ofta bli mest fokus på det estetiska, men om det inte hänger samman med de grundläggande kriterierna så kommer platsen inte att fungera. Om tryggheten inte är på plats så spelar det ingen roll hur fint det är eller hur många soltimmar man har. Men man ska inte heller skygga undan för att det ska vara en balans mellan den kommersialiserade gatan och gaturummet. Det låter banalt när man pratar om det för att det är så grundläggande. Man undrar ju hur det kommer sig att det samtidigt kan vara så svårt att få till det!  

Som du pratade om tidigare så är gatan ett system i sig, men den reproducerar också ett system eller en organisationsform och ett sätt att se på gatan med uppdelningar i avdelningar med olika ansvarsområden. Har du exempel på utmaningar eller möjligheter ni har jobbat med på systemnivå? Jag tänker till exempel på när ni jobbade med the Department of traffic i New York och flyttade kategorin cykling från en mobilitets-kategori till kategorin stadsliv. Har du fler exempel?  

Om man tittar på ett gatusnitt så har olika förvaltningar inom kommunen ansvar för olika delar av gatan. Någon tänker på träden, en annan på bilarna och ytterligare någon på husen. De är separata avdelningar på kommunen och budgeten följer ofta samma logik vilket kan göra det svårt att skapa helhetslösningar. Det finns också vanligtvis en budget för permanenta och fysiska förändringar, men för utvecklingsprocessen över tid eller när någonting klassas som temporärt finns det inte lika mycket. När man tänker på att staden är i konstant förändring och behöver anpassas till samhällsförändringar, så borde det kanske vara helt tvärt om! För hen som vistas på gatan är det helt irrelevant vem som ansvarar för vad och varifrån budgeten kommer, man vill bara att det skall funka bra som en helhet. Oavsett vad man har ansvar för så måste alla inblandade förstå att vi måste ta gemensam utgångspunkt i människors upplevelse av att vistas på platsen. Tar man utgångspunkt i människan som en komplex person så blir det automatiskt en holistisk behovsanalys. En central aspekt i arbetet är att få folk att förstå andras perspektiv. Det är ju prototyper otroligt bra på, där både kommunen och invånarna får uppleva och diskutera den faktiska förändringen. Men det måste också hänga samman med ett tydligt syfte och förankras i en stads långsiktiga vision, annars så blir det bara en kul grej. 

En barriär som vi ofta möter är att man tror att en kultur inte förändras. Oavsett om det är en arbetskultur eller om det handlar om hur folk rör sig i en stad. Det kan vara föreställningar som ”vi i den här staden är minsann helt bilberoende” eller att man jobbar utifrån inställningen ”såhär ser vi det, och såhär gör vi i den här kommunen”. När jag pratar och visar exempel på lyckade eller mindre lyckade processer kan vi visa att den fysiska förändringen skapar en kulturell förändring i staden. Kultur är inte statiskt. För 50 år sedan trodde ingen att man skulle sitta på café och dricka kaffe i Köpenhamn eller att 60% skulle cykla till och från arbetet. Anledningen till det var att köpenhamnarna var så övertygade om att de var en bilberoende kultur. Det känns ju absurt idag! 

Expert interview: Helena hansson, hdk valand

On the lessons learned from leading design processes in diverse contexts, the role of the frugal design, the prototype as a tool in an inclusive design process and the role of the designer in the process.

Expert interview: Love edenborg and Ulrika palm, sALAR

About how you can challenge the planning processes to manage change sooner.